det är blodet i mig...
Det är blodet i mig som rinner undan, hur hårt hjärtat än pumpar för att hålla det kvar... En redan tom hand i sitt hopplösa försök att försöka omsluta sig själv. I ett kaos artat andetag föll vi offer för oss själva.
Föll jag offer för det som lindar när det gör ont. Mitt hjärta är trasigt, tragiskt hjälplöst i famnen på det som dödar. Hur föll jag då djupt utan att se det så klart. Hur kunde min själ bli så mörk, den färgas blodig som såren på min kropp.
Lämnas röd som svaret i pumpen, som blodet i mina ådror. Jag känner smaken, känner ruset och. Mitt hjärta slår hårdare.
Vem är du att döma oss, att se på när vi går under, hur ska man kunna leva en endaste sekund när varje andetag tar mer än vad det ger?
Kommentarer
Trackback
