Hon ligger här, bredvid, min rädsla att förlora henne, får mitt inre att ge upp. Som så många ggr förr, ligger jag bredvid, stryker en liten kind och viskar i trötta öron, att det vackraste är du. Som så många ggr känner jag mening i varje andetag just  i dessa lugna stunder får hon mig att känna mig trygg och hel, fylld av kärlek så hjärtat värker och jag lovar mig själv att aldrig svika.

 

Jag försöker stanna i stunden, men tusen tårar dränker mitt hopp, mitt löfte och jag kryper ensam närmare, i ett försök att få tiden att stanna.

 

Jag vet att i morgon, i samma stund som mina ögon öppnas kommer ångest att slå omkull mig och jag kommer kämpa liggandes, yr och utmattad. Det finns hemligheter som bevaras för alltid inlåsta- djupt in i hjärtat som ett hot om D som varit. Inlåsta. För att ingen hemlighet förblir hemlig.

 

Vem stod vid min sida till slutet, vem höll mig när jag var trasig och svag. Vem var villig att ge, så lite hade varit avgörande. Just i den studen, när allt skulle slås i sten?

 

Jag kommer förakta det som hänt, det som gjorts och jag kommer aldrig mer öppna mitt inre. Inte idag, inte i morgon, men jag kommer stå igen. Och aldrig mer kommer jag räcka ut min hand, falla- i hopp om att bli räddad. Aldrig mer kommer orden att yttras från min mun och aldrig en tår dom ska få se, jag ska bära min kärlek i en rustning.

 

Jag ska bära hennes kärlek i den plats i hjärtat som är oförstörd, jag ska andas luften för henne, kämpa för leendet på hennes läppar. Jag ska torka hennes tårar och bära henne när hon faller. För jag är inget, utan min dotter.

Den som lyssnat, borde veta.