Bara en endaste gång till.?

Ge mig det, att få glömma, att få slippa. Att få gömma och glömma den jag är, den jag blivit. För inatt ska jag somna.  Bredvid ljuset, och i takt med lugna andetag och ett varmt och ärligt litet hjärta ska jag leva. Men tills dess, när ensamhet och ångest sliter i min trasiga hopplösa kropp, ska jag döda det onda. Jag ska döda den jag blivit och jag ber inte om en chans, jag ber om förlåtelse och förståelse.

 

Jag ska krypa på mina bara knän, genom mörker, genom tusen eldar, men idag, är jag svag, jag ger bort min dag, mitt hjärta och min själ och i ett kallt hörn ska jag sitta och inte känna. Jag ska bli kall, kall som graven. Och i mitt hörn kan ingen röra mig, skada eller hota. Men låt mig sitta, försök inte få mig tillbaka, låt mig se vad som händer.

 

Är jag värdig den vackraste kärlek? Den ärligaste lilla röst?

I mitt hörn ser jag mig själv, föraktfull och hatisk, värdelös och svag!

 

Jag är inte bättre än så, än kylan i världen. Jag kanske mörkret som håller mig tills jag inte existerar. För sveken är mina och världen är fri.

 

I mitt hörn, där ingen borde kunna nå mig, sitter jag, gråtandes, bedjandes, att jag aldrig låtit någon skada oss så, min största fiende är och förblir alltid mitt egna trasiga, jag.