...
Blundar hårt och hoppas på att i morgon torkar mina tårar....
31 dagar. 9 april 19:20
Mina andetag kvävs av det som hänt. Min kropp, min själ, mitt hjärta skriker, slår, i förtvivlan, i hjälplöshet, smärta, i saknad, i ångest. Att idag ska bli till en by dag, krossar mitt hjärta.
Hon ligger här, bredvid, min rädsla att förlora henne, får mitt inre att ge upp. Som så många ggr förr, ligger jag bredvid, stryker en liten kind och viskar i trötta öron, att det vackraste är du. Som så många ggr känner jag mening i varje andetag just i dessa lugna stunder får hon mig att känna mig trygg och hel, fylld av kärlek så hjärtat värker och jag lovar mig själv att aldrig svika.
Jag försöker stanna i stunden, men tusen tårar dränker mitt hopp, mitt löfte och jag kryper ensam närmare, i ett försök att få tiden att stanna.
Jag vet att i morgon, i samma stund som mina ögon öppnas kommer ångest att slå omkull mig och jag kommer kämpa liggandes, yr och utmattad. Det finns hemligheter som bevaras för alltid inlåsta- djupt in i hjärtat som ett hot om D som varit. Inlåsta. För att ingen hemlighet förblir hemlig.
Vem stod vid min sida till slutet, vem höll mig när jag var trasig och svag. Vem var villig att ge, så lite hade varit avgörande. Just i den studen, när allt skulle slås i sten?
Jag kommer förakta det som hänt, det som gjorts och jag kommer aldrig mer öppna mitt inre. Inte idag, inte i morgon, men jag kommer stå igen. Och aldrig mer kommer jag räcka ut min hand, falla- i hopp om att bli räddad. Aldrig mer kommer orden att yttras från min mun och aldrig en tår dom ska få se, jag ska bära min kärlek i en rustning.
Jag ska bära hennes kärlek i den plats i hjärtat som är oförstörd, jag ska andas luften för henne, kämpa för leendet på hennes läppar. Jag ska torka hennes tårar och bära henne när hon faller. För jag är inget, utan min dotter.
Den som lyssnat, borde veta.
7 april 09:56 i en evighets sekund
Så stilla väljer jag morgondagen, så tyst gör jag mitt val. Så djupt är mörkret och svårt är det för blinda ögon att se. Så ont gör det att tappa sig själv och så lätt är allt försent. Jag grät igår, idag, mina tårar är färgade som blodet i min kropp, jag kan inte förmå att rädda någon annan, än mindre mig själv. Så enkelt för dig, för honom, henne, dom, alla att dömma, men min kropp är svag, trött och ensam. Jag fann en väg så mörk, i hopp om att leda mig till en ny början.
Bara en endaste gång till.?
Ge mig det, att få glömma, att få slippa. Att få gömma och glömma den jag är, den jag blivit. För inatt ska jag somna. Bredvid ljuset, och i takt med lugna andetag och ett varmt och ärligt litet hjärta ska jag leva. Men tills dess, när ensamhet och ångest sliter i min trasiga hopplösa kropp, ska jag döda det onda. Jag ska döda den jag blivit och jag ber inte om en chans, jag ber om förlåtelse och förståelse.
Jag ska krypa på mina bara knän, genom mörker, genom tusen eldar, men idag, är jag svag, jag ger bort min dag, mitt hjärta och min själ och i ett kallt hörn ska jag sitta och inte känna. Jag ska bli kall, kall som graven. Och i mitt hörn kan ingen röra mig, skada eller hota. Men låt mig sitta, försök inte få mig tillbaka, låt mig se vad som händer.
Är jag värdig den vackraste kärlek? Den ärligaste lilla röst?
I mitt hörn ser jag mig själv, föraktfull och hatisk, värdelös och svag!
Jag är inte bättre än så, än kylan i världen. Jag kanske mörkret som håller mig tills jag inte existerar. För sveken är mina och världen är fri.
I mitt hörn, där ingen borde kunna nå mig, sitter jag, gråtandes, bedjandes, att jag aldrig låtit någon skada oss så, min största fiende är och förblir alltid mitt egna trasiga, jag.
38 dagar...
Tusen ord har slocknat, en röst har tvinat. En utsträckt hand, i hopp om att bli omsluten. Drar sig tom tillbaka. Ögon sluts, för att hålla tillbaka det som bränner som tusen eldar. Tunga andetag, blir snabbare och snabbare och snart är luften slut. Det är tomt här, kallt. Så snabbt gick det, så snabbt att tiden skar hål i ett svagt inre.
Här finns inte längre en varm famn ,en trygg plats. Här lurar mörker och smärta, i väntan på att ensamheten slagit rot. Så vackert det var, att en gång bli älskad. Så tyst är det här, bara själen skriker, dödar det varma och sprider kyla i trasiga drömmar. Så hårt fallet blev, blodig i mänsklig misär. Bleka kinder, kall kropp. Slaget hjärta, slaget hopp. Ser sig själv förvandlas i takt med avlägsna steg. I takt med det som gått förlorat. Demoner i natten, hånar och skrattar, får en hjälplös att vackla, att tvivla, här finns inget mer att hämta än tiden av tusen tårar....en röst som tvinat, hörs ej i snabba steg, är det lättare att gå, än att stanna? En önskan, så lätt och så öm- så innerlig och så sann. Att få somna i en lugn famn- att vakna trygg och varm. Kampen, var menad för två. Men delades tillslut. Somnar med tårar som täcke, och dimma i luft. Men med hopp om att morgondagen, torkar tårar och inger nytt hopp för den som gett upp och för den som gett sig av. Tiden som ilat, tycks göra ett uppehåll. För att sparka på den som ligger. På den som gett sig av. På den som vill, men inte vet..
det är blodet i mig...
Det är blodet i mig som rinner undan, hur hårt hjärtat än pumpar för att hålla det kvar... En redan tom hand i sitt hopplösa försök att försöka omsluta sig själv. I ett kaos artat andetag föll vi offer för oss själva.
Föll jag offer för det som lindar när det gör ont. Mitt hjärta är trasigt, tragiskt hjälplöst i famnen på det som dödar. Hur föll jag då djupt utan att se det så klart. Hur kunde min själ bli så mörk, den färgas blodig som såren på min kropp.
Lämnas röd som svaret i pumpen, som blodet i mina ådror. Jag känner smaken, känner ruset och. Mitt hjärta slår hårdare.
Vem är du att döma oss, att se på när vi går under, hur ska man kunna leva en endaste sekund när varje andetag tar mer än vad det ger?
