Här finns inte längre en varm famn ,en trygg plats. Här lurar mörker och smärta, i väntan på att ensamheten slagit rot. Så vackert det var, att en gång bli älskad. Så tyst är det här, bara själen skriker, dödar det varma och sprider kyla i trasiga drömmar. Så hårt fallet blev, blodig i mänsklig misär. Bleka kinder, kall kropp. Slaget hjärta, slaget hopp. Ser sig själv förvandlas i takt med avlägsna steg. I takt med det som gått förlorat. Demoner i natten, hånar och skrattar, får en hjälplös att vackla, att tvivla, här finns inget mer att hämta än tiden av tusen tårar....en röst som tvinat, hörs ej i snabba steg, är det lättare att gå, än att stanna? En önskan, så lätt och så öm- så innerlig och så sann. Att få somna i en lugn famn- att vakna trygg och varm. Kampen, var menad för två. Men delades tillslut. Somnar med tårar som täcke, och dimma i luft. Men med hopp om att morgondagen, torkar tårar och inger nytt hopp för den som gett upp och för den som gett sig av. Tiden som ilat, tycks göra ett uppehåll. För att sparka på den som ligger. På den som gett sig av. På den som vill, men inte vet..